Memorial: The Great Escape 2008
Det sägs att det sista som överger en är hoppet. Vad gör man då när till och med det lilla hopp man har kvar helt försvinner efter förlusten mor Sunderland i sjätte sista omgången? Tomheten var total och jag hade inte någon kraft i kroppen.
Dagen innan matchen som skulle betyda spiken i kistan, trodde jag, for jag med laget till Gotland för JuniorAllsvensk premiär. Skulle ut och träna när jag såg på text-tv att Man City ledde med 2-0 i halvtid och Fulham var i detta läge ute ur fotbollens finrum. Hånet från mina kära lagkamrater var enormt, när vi begav oss ut på Traumes gräsmatta för en träning.
En och en halv timme senare kollade jag mobilen efter träningen. 4 missade samtal från far, som också hade skrivit ett sms där det stod: "Årets match! Ring mig!"
Pulsen steg drastiskt och jag slog ivrigt numret hem till fastlandet. Några minuter senare tappade jag mobilen i marken, Fulham hade mirakelvänt. 2-3. Kamara hade avgjort i 93:e. Drömmen om fortsatt spel i Premier League levde kvar.
We Are Fulham!
Mattias Berg
Dagen innan matchen som skulle betyda spiken i kistan, trodde jag, for jag med laget till Gotland för JuniorAllsvensk premiär. Skulle ut och träna när jag såg på text-tv att Man City ledde med 2-0 i halvtid och Fulham var i detta läge ute ur fotbollens finrum. Hånet från mina kära lagkamrater var enormt, när vi begav oss ut på Traumes gräsmatta för en träning.
En och en halv timme senare kollade jag mobilen efter träningen. 4 missade samtal från far, som också hade skrivit ett sms där det stod: "Årets match! Ring mig!"
Pulsen steg drastiskt och jag slog ivrigt numret hem till fastlandet. Några minuter senare tappade jag mobilen i marken, Fulham hade mirakelvänt. 2-3. Kamara hade avgjort i 93:e. Drömmen om fortsatt spel i Premier League levde kvar.
Jag tror inte att jag har ord för att beskriva resten av matcherna som gjorde så att vi höll oss kvar, så jag visar det genom en film istället. Alla som har något spår av fotboll i blodet borde få en rysning av det här.
Hoppet hade övergett mig. Roy Hodgson och hans mannar visade att man aldrig ska ge upp. Även om det ser omöjligt ut... För det gjorde det!
We Are Fulham!
Mattias Berg
Memorial: How did it begin?
Lite historia nu. Hur började allt det här? Hur kommer det sig att jag började hålla på Fulham Football Club, för att ni ska förstå ska jag ta med er tillbaka till en, för årstiden, varm oktobereftermiddag 2004...
Klockan var runt 1pm och den 12-åriga pojken och hans far satt på tunnelbanan påväg mot sydvästra London och Putney Bridge. Målet med färden var för dem båda relativt okända Craven Cottage för matchen mellan Fulham och Tottenham. Londonresan var pojkens första och det var egentligen matchen Charlton - Arsenal de planerat att se, men den var utsåld (med facit i hand är det något av det bästa som hänt mig).
Väl vid Putney Bridge började folket från tunnelbanan att röra sig ner mot Themsens strand och de svenska 'turisterna' följde bara med och hoppades på det bästa. Det gjorde de rätt i. När de väl gick längs med Themsen började sångerna att stiga hos folket och det började rysa till i pojkens kropp, likadant som det alltid gör när han besöker Söderstadion. Efter en 10 minuters promenad började de se arenan. En syn som alltid ger en kick, vilken fotbollsarena man än ser blir man ju alltid intresserad.
När 90 minuter var spelade satt pojlken stilla på Hammersmith End, han hade upplevt någonting vackert. Han hade sett Fulham besegra Tottenham med 2-0 efter mål av Luis Boa Morte och Andrew Cole. Stämningen hade varit magisk och känslan var att han hade hittat rätt, det var kärlek i luften.
På väg ut från arenan sa han till sin far:
"Jag tror jag ska börja hålla på Fulham."
"Haha, okej" var svaret han fick.
När arenan försvann sakta bakom deras ryggar när de återigen vandrade längs Themsen kollade 12-åringen bakåt och tänkte:
"Jag kommer tillbaka."
För en vecka sedan gick jag återigen längs Themsen, Fulham hade slagit Wigan med 2-0. Mitt tredje besök på Craven Cottage...
COYW!
Mattias Berg
Klockan var runt 1pm och den 12-åriga pojken och hans far satt på tunnelbanan påväg mot sydvästra London och Putney Bridge. Målet med färden var för dem båda relativt okända Craven Cottage för matchen mellan Fulham och Tottenham. Londonresan var pojkens första och det var egentligen matchen Charlton - Arsenal de planerat att se, men den var utsåld (med facit i hand är det något av det bästa som hänt mig).
Väl vid Putney Bridge började folket från tunnelbanan att röra sig ner mot Themsens strand och de svenska 'turisterna' följde bara med och hoppades på det bästa. Det gjorde de rätt i. När de väl gick längs med Themsen började sångerna att stiga hos folket och det började rysa till i pojkens kropp, likadant som det alltid gör när han besöker Söderstadion. Efter en 10 minuters promenad började de se arenan. En syn som alltid ger en kick, vilken fotbollsarena man än ser blir man ju alltid intresserad.
När 90 minuter var spelade satt pojlken stilla på Hammersmith End, han hade upplevt någonting vackert. Han hade sett Fulham besegra Tottenham med 2-0 efter mål av Luis Boa Morte och Andrew Cole. Stämningen hade varit magisk och känslan var att han hade hittat rätt, det var kärlek i luften.
På väg ut från arenan sa han till sin far:
"Jag tror jag ska börja hålla på Fulham."
"Haha, okej" var svaret han fick.
När arenan försvann sakta bakom deras ryggar när de återigen vandrade längs Themsen kollade 12-åringen bakåt och tänkte:
"Jag kommer tillbaka."
För en vecka sedan gick jag återigen längs Themsen, Fulham hade slagit Wigan med 2-0. Mitt tredje besök på Craven Cottage...
COYW!
Mattias Berg
